Linda handarbetar

Det är inte bara Husqvarna som får plats i mitt syrum (även om de är en majoritet), för inte så länge sedan kom maken återigen hem med en maskin – en Elna #1. I fint skick, utöver att kondensatorn börjat läcka. Nu är den bytt och maskinen i topptrim!

Oj oj vad den här är fin – trots att skåpet är ordentligt slitet, med en ful fanérskada på bordet. Jag är så nöjd över att jag fick tag i den, dessutom fungerar det perfekt vid första försöket! Hur otroligt är inte det? Däremot har pressarfoten rostat fast (!), så den bearbetar vi med olja nu och hoppas på det bästa. Det finns ju massor med extra pressarfötter att välja bland, några jag aldrig tidigare sett dessutom.

Den här typen av underreden till trampsymaskiner är/var ovanliga i Sverige. Mina modellkataloger är för unga, så det finns inte ens någon CB med i dem (jag skulle gärna ha en sådan modellkatalog från Husqvarna om du har någon över).

Maskinen som sitter i är en CB, föregångaren till storsäljaren CB-N. Trådspänningen är densamma som på Kaysern och tycks ha samma tendens att ibland låta fjädern hoppa ur läge. Säkert anledningen till att modellen snart ersattes. Jag har ingen CB sedan tidigare så det är ju kul att ytterligare komplettera samlingen.

Tre remmar medföljde och de har fått sig en ordentlig omgång med läderfett, sen legat i en plastpåse 2 dagar och sen avtorkade så de håller förhoppningsvis.

En “ny” vevsymaskin fann sin väg till mig i somras. En brittisk Jones såld via en norsk säljare. Hur den sedan kom till Västerås och en bakluckeloppis är en helt okänd historia. Vevsymaskiner är/var ovanliga i Sverige, men vanliga hos vår granne i väster. Den här maskinen är dessutom en skyttelmaskin, det betyder att undertråden sitter på en avlång spole och kastas fram och tillbaka i maskinen. Den tekniken fanns innan de runda som vi använder idag. Det betyder att det är en äldre maskin, alldeles säker antik (=100 år eller äldre). Den använder andra nålar, men som tur är fanns både nålar och undertrådsspolar. Tyvärr inga pressarfötter utöver den som sitter på (men jag har några andra som passar). Jag har ingen manual, men maskinen är (för mig) rätt intuitiv så det har gått bra ändå. Den syr fantastiskt, men man FÅR träningsvärk i armen när man syr mycket (jag håller på med en väska just nu – så jag måste nog hoppa över till min örtblogg för att hitta något lindrande mot muskelvärk).

På en av bilderna ser ni Jones i bakgrunden, och min andra vevsymaskin, Kayser i förgrunden. Jones syr bättre när det blir tjocka lager.

Jag har skrivit tidigare om Bag of the month -club. Nu har jag fått alla 5 väskmodellerna, sytt 3 av dem (flera av varje) och hade en lite utlottning av dem på julafton. Populärt blev det!
Här är en av väskorna som jag sytt:

Det har blivit en hel del handskickande under senhöst och tidig vinter. Först var det att jag behövde en mössa till mig. Förra året stickade jag ett par vantar i isländska Letlopi från en materialsats så jag ville ha en mössa i samma stil och det fanns ju garn över så jag lät vantarna vara inspirationen och stickade på frihand en mössa (på bilden har jag kommit halvvägs). Mössan blev klar innan snön kom!
Sen lärde jag mig att sticka en möbius-krage på Syfestivalen, himla kul teknik att sticka!
Och så kom december och med det även julkalendern. Såklart var jag tvungen att göra Selmas mössa och krage. Det var skoj så jag testade båda mönstrena från Järbo och båda mönsterna från Svarta fåret.På bilden är alla mössor klara (utöver tofsarna), jag var inte nöjd med den virkade varianten så den har jag repat upp och stickat min egen variant inspirerad av av de andra. Ytterligare en halskrage är stickad. De har blivit hjulklappar förstås.